”Tomflaskor och krossade hjärtan.”

Publicerad av Nick Vero | februari 10, 2017

Jag svepte blicken över de i storleksordning uppradade böckerna. Lade huvudet på sned för att kunna läsa titlarna bättre. Året var 1989, klockan lite efter tolv på dagen, huvudet värkte efter gårdagens utgång och gjorde det omöjligt att sova vidare.

Löftet om nattbad och kall öl hade lockat mig till efterfesten några mil utanför innerstaden. De sommarklädda tjejerna som vinkat in mig i taxin hade inte gjort det lättare att lyssna till instinkten och åka tillbaka till hotellet. Nu stod jag istället i bar överkropp, i ett främmande sommarhus och försökte slå ihjäl tiden tills någon skulle kunna köra mig tillbaka. Jag fingrade på en thriller av Stephen King, men valde snabbt bort den då jag visste att tålamodet inte skulle sträcka sig längre än max tvåhundra sidor. Mellan böckerna stod fotografier på en av dem som nu sov i soffan bakom mig. Jag ägnade en snabb tanke åt vad som skulle hända om hennes föräldrar klev in och fick se mig. Skulle de uppfatta mig som en litteraturälskande yngling, nyfiken på livet? Nej, förmodligen inte. Jag tog på mig mina Converse för att kunna lämna stugan snabbt, i fall det hände. Det var då jag såg den, när jag satt på heltäckningsmattan och knöt skorna. En liten färgglad självhjälpsbok, med en banal uppmaning att leva livet som titel. Den enda som trotsade de andra prydligt stående böckerna och låg på sidan.  Den ville sticka ut, synas. Lovade mycket, men jag visste bättre.

I kylen hittade jag en oöppnad cola, likt en hägring. Med boken i handen, girigt halsande den kalla drycken gick jag den stensatta gången ner mot sjön och satte mig på bryggkanten. Det låg kläder utspridda. Jag hittade min t-shirt som solen redan hunnit torka. Allt var så annorlunda än kvällen före. Den skrikande bandspelaren hade tystnat. De rusande hormonerna lagt sig. Nattens vildhet tämjts. Kvar var endast tomflaskor och några krossade hjärtan som sov ruset av sig uppe i stugan. Där satt jag nu, med boken som skulle lära mig att leva. Nästan hånfullt, slog jag upp första sidan, och undrade hur det skulle vara möjligt. Det hade ju varit en magisk natt. Nya vänner hade hittats, kroppar mötts. Det var verkligen inte varje efterfest som var värd att lida för dagen efter. Men den här hade varit det.

Redo att kritisera sönder varje ord och hitta sprickan i teorierna rusade jag genom kapitel efter kapitel, helt oförberedd på att det som stod skrivet skulle passera mitt intellekt. Att orden jag läste inte försökte tillföra något jag inte redan visste. Jag kände svetten pärla sig i pannan, jag hörde det dova knakande ljudet från ekan som låg förtöjd bakom mig och jag njöt när baksmällan långsamt lämnade min kropp. Det var som att avsaknaden av mening i texten stärkte mina upplevelser. Som att det obetydliga ögonblicket var det enda viktiga, inte allt som hänt igår.

Solen brände mina axlar den eftermiddagen och när jag slutligen läst sista sidan var jag övertygad, jag hade inte valt boken, den underbara jäveln hade valt mig.

/Nick Vero

Comments

Relaterade blogginlägg

Publicerad av Nick Vero | 01 juni 2018
Jag har alltid haft svårt för att ta emot komplimanger. Varför vet jag inte och kanske är det just därför jag kämpat hela mitt liv för…
Publicerad av Nick Vero | 05 maj 2017
Jag önskar jag var elva år och din bäste vän. Att det var vi som gick tillsammans hem efter skolan. Ja, jag önskar att jag inte…
Publicerad av Nick Vero | 28 mars 2017
Om jag inte berättar historien om Holly är den borta för alltid. Alla komiska och skrämmande händelser som fått mig att vilja ta ett djupt andetag och…