”Tack farsan!”

Publicerad av Nick Vero | januari 3, 2017

Jag sluter ögonen och försöker minnas. Det är svårt, endast små fragment dyker upp, och oftast inte det jag söker efter. I mitt första, något svaga minne står jag i trappan på väg upp för att gå och lägga mig, jag har en blå pyjamas på mig. Vi skojar, han försöker pussa mig mellan spjälorna i trappan, jag skrattar högt och backar så att han precis inte når mig. Jag har fräknar, håret är kortklippt och min favoritskiva är Robin Hood. Jag känner mig trygg. Jag vet att jag kommer vakna morgonen efter av att han sätter igång den puttrande kaffebryggaren i köket. Så har det alltid varit.

Jag sluter ögonen på nytt och tar fram mitt andra minne av honom. Jag sitter på golvet i mitt barndomshus, han på pianostolen och ser på oss, sin familj. Alla är upptagna med att öppna julklapparna han jobbat så hårt för att kunna ge oss. Men inte jag, jag ser honom. Han är svullen i ansiktet, mår nog inte så bra. Hans yngsta barnbarn sliter upp det stora paketet med gunghästen i. Svetten pärlar sig i hans panna, det gör mig orolig. Men han skiner upp när hon sätter händerna för munnen och skriker: ”Min fina häst.” I mitt paket ligger ett tv-spel. Det kittlar i magen och jag fnittrar bakom luggen. Han vänder sitt ansikte mot mitt och ler, väntar på att jag ska le tillbaka. Men jag dröjer tills jag fnittrat klart och lyckats släta ut min mun. Skakar håret åt sidan, tittar upp och säger: ”Tack farsan!” Egentligen vill jag slänga mig i hans famn och säga: ”Jag älskar dig”, men istället sänker jag huvudet och låter återigen luggen slöja min barnsliga lycka.

Mitt tredje och kanske starkaste minne är den gången vi bara gick förbi varandra och hälsade med ett ytligt ”Hej”, som två främlingar. Jag är femton år och har sovit över hos en kompis och han är på väg till jobbet. Vi stannar inte upp och kramas. Han frågar inte var jag varit. Han har en brun portfölj i handen, är klädd i vit skjorta och slips. Min favoritskiva är inte Robin Hood längre, det är Back in Black med AC/DC. När vi passerar varandra, är det som om han inte känner igen mig i min slitna jeansjacka. Jag vet inte om han vänder sig om efter vi passerat, jag gör det inte. Nio månader senare är han borta. Tänk om han vetat då, att jag ville att han skulle stanna och sätta pannan mot min, som han gjorde där i trappan. Då hade jag sluppit söka efter svar så länge. Kanske hade jag saknat honom mer, men jag tror inte ärret varit lika stort.

Jag har nog sedan dess alltid utstrålat att jag både vill och kan göra allt bäst själv. Kanske beror det på att en så pass stor förebild försvann när jag bara var tonåring, jag fick lära mig många saker själv. Som att köpa min första rakhyvel. Innan hade jag bara stått bredvid pappa med lödder i hela ansiktet och låtsas-rakat mig med en slö matkniv. Kanske är det också därför jag sänder ut att jag inte är killen man kramar i första taget, rädslan att du kanske bara skulle passera mig är alldeles för stor.

Men alla kan förändras. Idag omfamnar jag den rädslan.

/Nick Vero

Comments

Relaterade blogginlägg

Publicerad av Nick Vero | 01 juni 2018
Jag har alltid haft svårt för att ta emot komplimanger. Varför vet jag inte och kanske är det just därför jag kämpat hela mitt liv för…
Publicerad av Nick Vero | 05 maj 2017
Jag önskar jag var elva år och din bäste vän. Att det var vi som gick tillsammans hem efter skolan. Ja, jag önskar att jag inte…
Publicerad av Nick Vero | 28 mars 2017
Om jag inte berättar historien om Holly är den borta för alltid. Alla komiska och skrämmande händelser som fått mig att vilja ta ett djupt andetag och…