”Mörkrädd”

Publicerad av Nick Vero | februari 17, 2017

Vad är det med natten som lockar? Att arbeta, laga mat och träna när alla andra sover. Slutligen somna när resten av världen vaknar till liv. Kanske beror det på en rädsla. Jag var fruktansvärt mörkrädd när jag var barn. Låg och skakade i sängen, panikslagen av vad som dolde sig i mörkret. Lite för gammal för att visa min rädsla. Vankade av och an i mitt rum för att någon i min familj skulle vakna. Längtade efter att ljuset skulle bryta igenom springan mellan fönstret och rullgardinen och visa att helvetet var över. Men oftast förblev jag ensam, tvungen att fly långt in i en värld fylld av vakna drömmar. Musiken i hörlurarna förflyttade mig. Texterna på skivomslagen talade till bara mig. Det som tidigare dolt sig i mörkret försvann, jag ägde rummet igen. Jag nynnade tyst fram melodier, klottrade block fulla med egna låttexter och namn på tjejer jag var kär i. Tyvärr var det rätt så många saker som inte funkade om dagarna. Jag kom ofta försent och fick sova med huvudet mot skolbänken. Alla världens huvudstäder och kemiska grundämnen var som bortblåsta. Ingen verkade förstå. Det var ju inte det som fick mig att överleva, det var ju allt annat, det som inte stod i skolböckerna.

Jag är inte mörkrädd längre men ändå flyr jag dagen. När jag ser första tecknet på att alla andra är på väg att gå och lägga sig börjar min jakt efter något att göra. Beteendet har långsamt tagit över mig. Min kropp har lärt sig, att det ibland måste gå dagar utan att den får vila. Ibland ser jag fler som jag. Knappen som fortfarande lyser online på Facebook. Kanske har de inte accepterat än, utan ångesten växer för varje minut sömnen inte infinner sig. Oändliga timmar av podcasts och Netflixserier. Problem som ilar. Rädslan för att inte orka när morgonen rusar mot dig. Barn som ska köras till dagis, budgetar uppfyllas, träna som alla andra, underhålla relationen eller kanske orka gå ut för att träffa någon att älska. Allt, helst med ett utsövt leende på läpparna. Klockan passerar tre, lika bra att inse att det är för sent för det nu. Filmen på datorn flimrar vidare och bedövar, skänker ändå lite ro.

Grannens bil går på tomgång utanför fönstret och en glad helvetes-melodi spelar på mobilen. Det är dags att gå emot varenda vettig impuls nu, och vakna. Bara försöka överleva tills du får komma hem och sova igen.

Min tvättmaskin rullar vidare, klar om trettio minuter. Det är tyst och jag sippar på en enkel espresso. Skriver lite, omfamnar tiden jag lärt mig att umgås med. Men jag vet hur det var innan. Innan jag gav upp tanken på att försöka vara som de flesta andra. Så känner du dig ensam eller mörkrädd så kan du i alla fall vara säker på, att det lyser i ett rum – mitt.

/Nick Vero

Comments

Relaterade blogginlägg

Publicerad av Nick Vero | 01 juni 2018
Jag har alltid haft svårt för att ta emot komplimanger. Varför vet jag inte och kanske är det just därför jag kämpat hela mitt liv för…
Publicerad av Nick Vero | 05 maj 2017
Jag önskar jag var elva år och din bäste vän. Att det var vi som gick tillsammans hem efter skolan. Ja, jag önskar att jag inte…
Publicerad av Nick Vero | 28 mars 2017
Om jag inte berättar historien om Holly är den borta för alltid. Alla komiska och skrämmande händelser som fått mig att vilja ta ett djupt andetag och…