”Lappen”

Publicerad av Nick Vero | juni 1, 2018

Jag har alltid haft svårt för att ta emot komplimanger. Varför vet jag inte och kanske är det just därför jag kämpat hela mitt liv för att få dem. När de andra barnen sträckte fram sin teckning och fick höra: ”Åh vad fin den är, den ska vi sätta på kylskåpsdörren”, så lämnade jag aldrig fram min. Den åkte istället i papperskorgen och jag tog fram ett nytt blankt papper och satte ett mål så högt att jag aldrig skulle nå det.

Jag tog teckningskurser och gitarrlektioner, och övade tills mina fingrar blödde. Jag blundade och hörde jublet och såg stoltheten i mina föräldrars ögon. Allt skedde i tysthet inne i mitt huvud, rädd för att det skulle bli motsatsen.

Så kom det jag fruktat mest, ett offentligt framträdande. Jag kunde ha spelat det klassiska pianostycket i sömnen om jag velat, men nu skulle jag bedömas av en publik och rädslan att misslyckas slog emot mig. Ville fly men kunde inte. Skolavslutningen var dagen då jag skulle sätta fingrarna mot tangenterna och frysa till is. Jag låtsades vara sjuk, hoppades att jag skulle ramla på cykeln och bryta båda handlederna. Allt för att slippa lämna fram teckningen bara för att se den smygas ner i en mörk låda. Det var då det hände, jag hittade ett sätt att kontrollera min rädsla.

Jag intalade mig själv att om jag räknade till åtta men hoppade över den läskiga siffran fem så skulle allt gå bra. Ja, jag vet att det låter galet, så låt mig förklara hur det kunde te sig. När jag gick i trappor såg jag bestämt till att kliva över det otursbringande femte trappsteget och istället stanna till en kort stund på det åttonde. När jag sprang till bussen på morgonen blundade jag hårt när jag passerade lyktstolpe nummer fem och snuddade vid den åttonde lätt för att förtydliga att allt var okej.

Om bara någon sett, stoppat mig och sagt: ”Du behöver inte vara rädd för att misslyckas, du är bra ändå, oavsett om din teckning sitter uppsatt med en färgglad magnet på dörren, eller om den ligger i lådan med allt skräp man inte haft hjärta att slänga på en gång.” Då hade jag nog förstått hur fel det var. Men ingen såg och min tvångstanke eskalerade snabbt. Den såg till att ställa till mitt liv rejält. Jag blev stående på trappsteg nummer åtta och kom inte vidare och ibland tvingade jag mig själv att blunda alldeles för länge när jag sprang förbi lyktstolpe nummer fem och virrade ut i vägbanan som följd. Ja nu såg alla, men de trodde att det skulle växa bort. Det gjorde det inte.

Den 15 september 1985 skrev jag en lapp till min pappa. Oavsett om han inte fanns med mig här på jorden längre ville jag att han skulle få den med sig. Lappen hade jag i fickan och om jag bara haft modet så skulle jag lagt den under hans händer dagen då min bror och jag var på bårhuset.

Jag knöt fingrarna hårt runt lappen i fickan. Hoppades att min bror skulle vända sig bort en kort sekund och ge mig tiden att smita dit den. Men det gjorde han inte. Besviken på mig själv såg jag istället det vita lakanet lyftas tillbaka över pappas händer och ansikte. Jag hatade mig själv för att jag varit så feg och räknade ljusen runt båren istället, ett, två, tre, fyra …, sex, sju, åtta.

Vi åkte in till stan efteråt. Stannade till vid skeppsbron tror jag, minns inte riktigt.

”Är du okej, brorsan?”

”Ja för fan”, svarade jag, sen åkte vi hem.

Skulle jag nå mitt mål hade jag inte tid att vara rädd längre, var tvungen att dölja det bättre bara. Hårdare regler sattes upp och självsäkerheten lyste som en falsk aura runt mitt huvud. Det uppträddes och applåderna började trilla in, men jag tittade oftast bort, ville inte möta komplimangerna utan tänkte: Jag hamnar ändå i den mörka lådan med allt skräp, det är inte på riktigt.

Igår kväll städade jag förrådet hemma och där, tillsammans med min första skolväska och gamla foton, hittade jag lappen. Hårt tillknycklad av min lilla hand från förr. Jag vecklade upp den och läste mina löften skrivna med bläck och perfekt handstil: Jag lovar pappa, du ska få bli stolt över mig, jag kommer aldrig ge upp.

Det var som den lilla killen stod framför mig. Han tittade ner i marken. Jag ställde mig på knä framför honom, la händerna på hans axlar och sa: ”Du räknar eller hur?” Hans läppar rörde sig, men inte ett ljud lämnade hans mun. ”Det är ok, du är inte ensam, jag räknar också …”

Han tittade upp under luggen, kliade sig på knäet genom hålet på sina slitna jeans och svarade: ”Gör du?”

Något som slog mig var hur liten han var, femton år, men ändå ett barn.

”Ja, jag räknar och det kommer jag nog göra resten av mitt liv, men vet du, det gör inget.”

”Gör det inte?”

”Nej, för jag har förstått att vi var med om något jobbigt du och jag och vi är inte ensamma. Det finns massvis med såna som oss, vi som räknar.”

”Vi som räknar”, svarade han och kunde inte låta bli att le, ”Vilken siffra gillar inte du?”

”Fem.”

”Samma som jag.”

”Jag vet. Har du sett recensionen förresten, vad någon skrev om vår bok idag?”

”Ja.”

”Blev du inte glad?”

”Näe, det är ändå inte på riktigt, säkert bara nån kompis som vill vara snäll.”

”Varför skulle det inte vara på riktigt, då?”

”För att … för att …”

”För att det inte är pappa som säger det?”

”Kanske.”

”Vet du vad vi gör?”

”Nä.”

”Vi tar lappen och går till honom och så räknar vi varje lyktstolpe på vägen dit, alla utom femmorna.”

Han skrattade till och jag ställde mig upp och tog hans hand.

Vi gick vägen mot kyrkan. Blundade tillsammans vid varje stolpe nummer fem och tjongade till den åttonde så det rungade. Vi steg in igenom den tunga stålgrinden och jag sa det jag brukar: ”Tjena farsan, nu är jag här igen, fast den här gången har jag med mig en liten kille. Bry dig inte om att han räknar, han har något i handen som han velat ge dig länge. Sen har jag något jag vill visa dig också, något som en kompis skrev om min bok, eller så kanske det var någon jag inte känner, jag vet faktiskt inte. Men jag blev glad ändå …kolla …!”

/Nick Vero


Comments

Relaterade blogginlägg

Publicerad av Nick Vero | 05 maj 2017
Jag önskar jag var elva år och din bäste vän. Att det var vi som gick tillsammans hem efter skolan. Ja, jag önskar att jag inte…
Publicerad av Nick Vero | 28 mars 2017
Om jag inte berättar historien om Holly är den borta för alltid. Alla komiska och skrämmande händelser som fått mig att vilja ta ett djupt andetag och…
Publicerad av Nick Vero | 17 februari 2017
Vad är det med natten som lockar? Att arbeta, laga mat och träna när alla andra sover. Slutligen somna när resten av världen vaknar till liv.…